Besöket hos veterinären va delat, helt klart mycket bättre men samtidigt mycket bättre vilket var bra. Nu hoppas vi på att det saknas lite muskler bara och skall sätta igång långsamt och ett återbesök om 2 månader igen. 

Första två veckorna ska va på jämt underlag, gärna vägen och rakt fram. Så i torsdags så satte jag upp och skrittade i padocken och sedan ut på vägen. Knas valde då att bjuda på ngt helt nytt för oss och det va i form av snurrande bockaprång. Något jag hoppas på att han inte bjuder på igen! Någonsin!

Idag så valde jag att gå runt i padocken på olika spår. Han skötte sig superbra! Va så himla mysigt att skrota runt där i tysthet och mysig snö! 

Nu längtar jag ännu mer tills jag går börja trava om en månad! 

På något vänster lyckades vi matcha allt! Tröja, hjälm, schabrak, skydd å ländtäcket. Allt i brunt! 

Promenaden idag va minst sakt spännande! Allt va farligt och den lilla ån vi skulle över på va igentligen en hästätande varulv. Minst! Vi fick ta några vändor fram och tillbaka och sedan va den mindre farlig!

Annars så ser dagarna mest ut som bilden nedan varvat med någon promenad. 

Fixade även till i boa hör hemma så nu har jag två perfekta hyllor för mina schabrak! 

Jag har aldrig gillat detta riktigt. Och att för varje dag bli ännu närmare 30 är fyllt med panik! En obehaglig känsla som växt redan från 21:års ålder. Det är inte okej! 

Jag hatar det! Åldern sätter inga gränser nej absolut inte men det gör samhället. Det är så mycket man ska ha gjort eller göra vid vissa åldrar och man känner sig bara misslyckad och nedtrampad. 

Den värsta frågan av den alla är helt klart "när ska ni ha barn?" Jo men tack jag LOvAr att du kommer se. Varför är man så nyfiken på det? Det är ju mig som man umgås med inte barnet? Barnet är ju för min skulle inte någon annan? 

Jag älskar barn, kommer ha minst två. den dagen jag anser att jag är mogen för den enorma uppgiften i livet att fostra ett barn till en underbar människa som skall klara sig igenom livet utan att bli deprimerad av alla problem mänskligheten har skapat och orsakar. 

Men ja dagarna minuterna ja allt rullar på. För så ung som jag är nu, så ung kommer jag aldrig bli igen och det är det äldsta jag någonsin vart!

Varför? Jo jag vill ha en hållbar häst hela livet. Jag gör inget överdrivet utan mer sunt förnuft. Vill att han skall va stark och kry så han får många timmar ute och gärna i lite ojämna hagar.

Vart kommer då orättvisan in? Jo det känns som så att dem som "inte bryr sig" eller snarare saknar kunskap har flyt. Inga skador inget händer. Höstar springer lösa högt p lågt ute på vältrafikerade vägar, hästarna går ingen mat eller rida helt fel. 

Nej men deras hästar visar aldrig några som helst symptom på hälta eller annat. Nej det är inte så att jag önskar andra olycka, inte alla. Jag önskar mig själv bara ingen olycka trots att jag efter konstens alla regler försöker att förebygga och förhindra skador.

Hur kommer det sig? Orättvisor när man kan, eller ja har känslan att man kan förhindra något men ändå så verkar det som om det inte vill sig. 

Nej detta va kanske intw ett så peppande inlägg men en tanke som gnagt mig. 

Jag har inte sett beteendet på han under helgen. Okej jag har inte suttit och glott på han men ingen har sakt något och jag har tagit in han för lunch och spanat men inte sett det. 

Maria hade insläppet idag och hon såg det inte heller. 

Jag hoppas innerligt på att det är slut nu! Att när vi åker till veterinären den 27 igen så är det sista gången för detta året! Och typ 20 år framöver med för den delen med! 

I morgon vankas promenad så får vi AE hur pigg Herren är på det. 

Vet fick självklart komma ut, det resulterade i två sprutor en munkrontorll, halskontroll,tungkontroll och en himla massa andra kontroller men ingen diagnos och en dyr räkning!

Tyvärr, såhär en vecka plus några dagar senare så har inte beteendet försvunnit. Jag har varit i kontakt med två veterinärer och en väldigt duktig massör som samarbetar mycket med veterinärer.

Vi pratades vid häromkvällen och kom fram till några teorier. Inga roliga men helt klart troliga och möjliga. En vet från Halmstad skall kontaktas på måndag och även en annan massör/kiropraktor samt en till vet.

Reservplanen...

Åkte till vet och knas va mer taggad och i luften än på marken. Vi fick börja springa rakt och det gick bra. Tills vi skulle vända då han sprattlar iväg i någon form av karatefight mot minst femtio galningar med plastpåsar! 

Vi gick vidare mot longeringen som även den bjöd på show, förstaklassig sådan dessutom. Här va det inte bara arabupvisning på volt utan även drakblåserier i luften på spänt snöre med en fladdrande mig i andra ändan. 

Allas humör var på topp, tills att jag slängde en snabb blick mot Beate och läste av kroppsspråket och hon bara suckade.

Vi gick in på stationen igen, jag ville höra beslutet att det är bara att rida på ev att det är inte helt hundra än. Det jag absolut inte ville höra var helt klart de ord hon sa " vi är tbx där vi började...". Inte okej! 

En slicksten senare och två sprutor så packade vi åsnan i lådan och styrde hem med ett målen av besvikelse, ilska, ledsamhet över en...

Det är här jag ska va! 

Men set återstår att se. 

Satt häromkvällen och putsade upp sadel och träns så dem är redo. Ska putsa några träns till men dem jag använder mest är klara. Gjorde en sådan där riktig genomgångars och knäppte upp allt och passade då även åå att byta till ett nytt pannband. Tkr allt det blev himla tjusigt så nu hoppas ja vi får inviga det med. 

Glädjen denna morgonen va när jag fick ge min springare hö och han åt det som vilken mat som helst. Ett snabb samtal till veterinären om hur läget såg ut och vad hon hade kommit fram till med sina kollegor.

Jag skulle försöka få i han så mycket vatten som möjligt under dagen och fodra på som vanligt och ha koll. 

Sakt och gjort 30 liter sörplade han i sig på morgonen, självklart blev han lurad med betforvatten.

Eftersom jag var där på morgonen så hade jag även bytt så att jag släppte ut alla glada hästar. Telefonen fick ligga kvar på fönstret då det är där jag har bäst ( och den enda) mottagningen.

Går ner för att hämta tjejerna (våra ettåringar), oturligt nog går dörren på något sätt i baklås. Såklart! Det finns inga öppningsbara fönster och det går helt enkelt inte att bryta sig ur! 

Min enda tröst var att jag viste att Maria skulle komma mellan 8-9. Min väntan blev totalt bara 40 min och jag möttes av ett extremt asgarv från min tränare/stallägare.

Extremt bra start på 2015! 

Så ringer telefonen, det är Agneta. Spontana tanken blir att typiskt, vad har jag nu glömt! Mamma och ja var där i morse och fick lite bråttom på slutet. Tyvärr är det värre, knas beter sig konstigt och hon befarar kolik...

Detta blev ju bra. Patrick får i uppgift att fixa klart fonden som bara ska koka i ca 1 timma och så ringer jag även min kvällsdejt och berättar vad som står på schemat. Hon har häst så närmare förklaring behövs inte från mitt håll.

När jag möter knas så står han ganska nöjd och tittar på oss tre i stallet. Vi observerar han en stund och han slänger med huvudet imellanåt. Och så tar han en tugga hö, tuggar två tre gånger och fryser till is! Slänger med huvudet och stelnar till igen, blicken försvinner och han är inte kontaktbar! 

Vi åker, Draken är rastlös. På plats så promenerar vi med han lite innan vi får komma in. Det är svinkallt ute. Beate ber mig springa med han på asfalten. Jag gör som jag blir tillsagd. Denna gången är Draken mer samspelt och lydig, inga karatespel och han lyssnar väl.  Beate är tyst, fundersam. Vi börjar honom och jag får springa. Hon ber mig vända lite längre bort än innan. Vi böjer andra benet, det som gjorde ont sist. 

När jag springer mot Beate igen kan jag inte läsa av henne. Hon säger ngt till teres, eller sig själv. Jag uppfattar inte orden. 

Men så kommer dem, de jag inte vågat hoppas på "hade aldrig kunnat hoppas på att han skulle se så här bra ut"! Barnet inkommit hoppar jämfota! Medans jag själv drar lite på smilbanden och säger vad bra.

Beate vill för säkerhetsskull se han på volten med. Jag hinner logera 3-4 varv sedan ska vi gå in.

Vi pratar mycket, om allt och inget. Dock nämner vi inte knät, dressyrsadel. Har fått följa med för att se om den eventuellt kan vara boven till ryggen. Beate känner och klämmer och tittar och vänder. Hon tycker den ligger bra. Inte som ett smäck men det kan bero på musklerna som saknas framtill.

Vi lägger den åt sidan och avvaktar. Det blir dags för draken att få sina sprutor igen. Dem som inte uppskakades så mycket sist. Denna gången lyckas vi helt. Allt kommer dit det ska. 

Ett strikt schemat får följa med hem. Det blanka kvittopappret fylls på sakta men med blyerts, så att det kan suddas ut.

Nu följer 6 veckor av skritt för hand på hårtunderlag i 20 min de två första veckorna och ßedan 30-40 min.

Vi roar oss bäst vi kan på vilodagarna

Beate meddelar att hon ser två olika typer av hältor beroende på vad det är vi gör. Hon påpekar att den på rakt spår är störts men att dem sitter på samma plats, i knät. 

För att vara säker på vad som försiggår så beslutar vi om att ta en röntgen. 

Den stolta tuppen svimmar nästan av åsynen av en spruta men sköter sig och snart blir han en knähund som svettas bakom öronen. 

Röntgenplåtarna visar absolut ingenting. Hans knän är superfina och den största oron har nu lagt sig, eller? Jag vet fortfarande inte vart jag står och vad som sker. 

 Det blanka kvittopapper är något skrynkligt men fortfarande tomt. 

Beate säker att det blir två sprutor, rakt in i leden. Dem görs, den ena vätskan blir inte perfekt då knas rycker till och helt plötsligt börjar utöva karate. 

Vi får åka hem, med restriktionerna att boxvila i 2 dagar, liten hage och sedan promenera 20 min varannan dag, för hand.

Pappret är sådär blankt och vitt, som ett tomt kvittopapper.

Beate kikar på han och konstaterar att vi saknar muskler på ryggen. Orsaken vet vi inte riktigt, vi går upp och får springa lite fram och tillbaka på asfalten. Beate ser bekymrad ut, sammanbiten och tyst. 

Vi böjer och han visar tydligt att det gör ont i vänster bak. Sådär jobbigt tydligt att vi inte kan börja dem där 60 sekunderna som man vill ha. Jag behöver bara springa ena sträckan när Beate ropar att jag kan skritta tillbaka.

Det isar till i magen på mig och jag befarar det värsta. Hon ber mig istället sadla honom. Knas är snäll som ett lam och tycker att det var ju en super utflykt! Vi sadlar och börjar trava på volten.

Jag sneglar på både Beate och Agneta som nu båda står med huvudet sådär på sne, för vara riktigt säkra på vad dem ser.

Min ridning blir katastrofal och jag känner hur världen rasar för mig. Jag får byta var gång på gång och det känns som jag rider i en evighet. 

Tillslut kommer orden jag väntat på " det räcker så, du kan sadla av". Jag klappar min ädla springare på halsen och viskar i hans öra att detta löser sig säkert på något sätt...

Jag hade bråkat med min bästis och va sur. Så var det med det. 

Patrick hämtade upp mig i deras Saab tror jag det va och vi åkte till stenungsunds ishall där han skulle döma hockey. Nej det va sådär skoj att titta på. Det roligaste va helt klart när det va periodpaus och jag fick smita ner till omklädningsrummet och prata med han. 

Sedan den dagen så umgicks vi mer eller mindre varje dag efter skolan, i skolan, på skolan, helt enkelt hela tiden. 

Min kompis som jag bråkat med följde självklart med på allt. Vi va fyra stycken som gjorde allt tillsammans.

Sedan kom julen och jag blev medbjuden på alla släktträffar. Jag minns att den där träffen den 28 december så hade jaglockat håret länge för att bli extra fin. 

Kvällen blev lyckad men för att ta få lite egen tid så tog vi en lång promenad i rönnäng i fullmånens sken. Men efter en stund började snön att falla vilket gjorde det hela mer mysigt men mitt hår blev helt förstört.

Men så där, på farmors uppfart blev vi som många trott innan ett par, officiellt. Farmor blev även den första som fick veta då vi gick in till henne efter det. 

Sedan den kvällen den 28 december 2004 så har det vart vi, det har vart allt annat än en dans på rosenblad men vi har klarat det. Jag hoppas att få ytterligare hundra år med min kar vid min sida! 

Mina bästa vän, min prins, mitt allt!