Vi åker, Draken är rastlös. På plats så promenerar vi med han lite innan vi får komma in. Det är svinkallt ute. Beate ber mig springa med han på asfalten. Jag gör som jag blir tillsagd. Denna gången är Draken mer samspelt och lydig, inga karatespel och han lyssnar väl.  Beate är tyst, fundersam. Vi börjar honom och jag får springa. Hon ber mig vända lite längre bort än innan. Vi böjer andra benet, det som gjorde ont sist. 

När jag springer mot Beate igen kan jag inte läsa av henne. Hon säger ngt till teres, eller sig själv. Jag uppfattar inte orden. 

Men så kommer dem, de jag inte vågat hoppas på "hade aldrig kunnat hoppas på att han skulle se så här bra ut"! Barnet inkommit hoppar jämfota! Medans jag själv drar lite på smilbanden och säger vad bra.

Beate vill för säkerhetsskull se han på volten med. Jag hinner logera 3-4 varv sedan ska vi gå in.

Vi pratar mycket, om allt och inget. Dock nämner vi inte knät, dressyrsadel. Har fått följa med för att se om den eventuellt kan vara boven till ryggen. Beate känner och klämmer och tittar och vänder. Hon tycker den ligger bra. Inte som ett smäck men det kan bero på musklerna som saknas framtill.

Vi lägger den åt sidan och avvaktar. Det blir dags för draken att få sina sprutor igen. Dem som inte uppskakades så mycket sist. Denna gången lyckas vi helt. Allt kommer dit det ska. 

Ett strikt schemat får följa med hem. Det blanka kvittopappret fylls på sakta men med blyerts, så att det kan suddas ut.

Nu följer 6 veckor av skritt för hand på hårtunderlag i 20 min de två första veckorna och ßedan 30-40 min.

Vi roar oss bäst vi kan på vilodagarna

Beate meddelar att hon ser två olika typer av hältor beroende på vad det är vi gör. Hon påpekar att den på rakt spår är störts men att dem sitter på samma plats, i knät. 

För att vara säker på vad som försiggår så beslutar vi om att ta en röntgen. 

Den stolta tuppen svimmar nästan av åsynen av en spruta men sköter sig och snart blir han en knähund som svettas bakom öronen. 

Röntgenplåtarna visar absolut ingenting. Hans knän är superfina och den största oron har nu lagt sig, eller? Jag vet fortfarande inte vart jag står och vad som sker. 

 Det blanka kvittopapper är något skrynkligt men fortfarande tomt. 

Beate säker att det blir två sprutor, rakt in i leden. Dem görs, den ena vätskan blir inte perfekt då knas rycker till och helt plötsligt börjar utöva karate. 

Vi får åka hem, med restriktionerna att boxvila i 2 dagar, liten hage och sedan promenera 20 min varannan dag, för hand.

Pappret är sådär blankt och vitt, som ett tomt kvittopapper.

Beate kikar på han och konstaterar att vi saknar muskler på ryggen. Orsaken vet vi inte riktigt, vi går upp och får springa lite fram och tillbaka på asfalten. Beate ser bekymrad ut, sammanbiten och tyst. 

Vi böjer och han visar tydligt att det gör ont i vänster bak. Sådär jobbigt tydligt att vi inte kan börja dem där 60 sekunderna som man vill ha. Jag behöver bara springa ena sträckan när Beate ropar att jag kan skritta tillbaka.

Det isar till i magen på mig och jag befarar det värsta. Hon ber mig istället sadla honom. Knas är snäll som ett lam och tycker att det var ju en super utflykt! Vi sadlar och börjar trava på volten.

Jag sneglar på både Beate och Agneta som nu båda står med huvudet sådär på sne, för vara riktigt säkra på vad dem ser.

Min ridning blir katastrofal och jag känner hur världen rasar för mig. Jag får byta var gång på gång och det känns som jag rider i en evighet. 

Tillslut kommer orden jag väntat på " det räcker så, du kan sadla av". Jag klappar min ädla springare på halsen och viskar i hans öra att detta löser sig säkert på något sätt...

Jag hade bråkat med min bästis och va sur. Så var det med det. 

Patrick hämtade upp mig i deras Saab tror jag det va och vi åkte till stenungsunds ishall där han skulle döma hockey. Nej det va sådär skoj att titta på. Det roligaste va helt klart när det va periodpaus och jag fick smita ner till omklädningsrummet och prata med han. 

Sedan den dagen så umgicks vi mer eller mindre varje dag efter skolan, i skolan, på skolan, helt enkelt hela tiden. 

Min kompis som jag bråkat med följde självklart med på allt. Vi va fyra stycken som gjorde allt tillsammans.

Sedan kom julen och jag blev medbjuden på alla släktträffar. Jag minns att den där träffen den 28 december så hade jaglockat håret länge för att bli extra fin. 

Kvällen blev lyckad men för att ta få lite egen tid så tog vi en lång promenad i rönnäng i fullmånens sken. Men efter en stund började snön att falla vilket gjorde det hela mer mysigt men mitt hår blev helt förstört.

Men så där, på farmors uppfart blev vi som många trott innan ett par, officiellt. Farmor blev även den första som fick veta då vi gick in till henne efter det. 

Sedan den kvällen den 28 december 2004 så har det vart vi, det har vart allt annat än en dans på rosenblad men vi har klarat det. Jag hoppas att få ytterligare hundra år med min kar vid min sida! 

Mina bästa vän, min prins, mitt allt! 

Men så äntligen fick jag mer tid, vi fick flyttat klart och vi skulle ta nya tag för att kanske komma i fast till en LA! 

Knas är på hugget och vi börjar skritta fram, gör det länge då han vilat lite och är stel. Travar på rakspår och flyttar lite men han svarar inte som han ska. Jag tänker naturligtvis att han är stel, men ändå stämmer det inte riktigt. 

Agneta kommer gåendes mot padocken och så får jag den där känslan i magen. Jag tittar mot henne som stå på andra sidan padocken och hon lägger huvudet på sen, så där som man gör när man ser ngt som inte stämmer. 

Får en rysning och mina tankar är bekräftade. Han vill inte arbeta ordentligt med vänster bak. 

Hoppa av och vi bestämmer vila i några dagar plus liten hage. 

Dagarna går och vi tar han för en koll på rörelse till fots, men han haltar. Tre dagar senare står jag hos veterinären förbereder på det värsta...

Senaste ridturen, sista ritiden 2014

Inne på banan så va allt toppen. Vi va supernöja och allt som vi varit dåliga på innan va mycket mycket bättre. De va någon fattning som inte va exakt men inget som jag tyckte va onödigt. 

Besvikelsen va total när jag fick se protokollet då det kändes som hon bedömt någon annans ritt och inte min. Ett exempel är att jag fattar galopp precis ur hörnet, på den punkten får jag kommentaren "på tok för tidig fattning". Helt plötsligt trodde jag att jag började galoppera vid bokstaven inna...

Slitsamma jag va supernöjd och det va våran bästa program. Bra avslut på året fast ändå inte. 

Mitt mål att starta en LA i slutet slet sig, men varför skriver jag i ett annat inlägg.

Just nu är jag lite i obalans i mitt huvud och känner att jagkanske behöver skriva av mig lite. 

 

Så vi kör em vända och ser om dr blir något av detta tramset.