Kvittopapper
Att stå på parkeringen hos veterinären, i regnet och kylan. Med en känsla i kroppen som inte går att beskriva. Tomhet ett blankt papper som skall fyllas med besked. Kanske det värsta tänkbara, eller bara stilla ner oro som finns.
Pappret är sådär blankt och vitt, som ett tomt kvittopapper.
Beate kikar på han och konstaterar att vi saknar muskler på ryggen. Orsaken vet vi inte riktigt, vi går upp och får springa lite fram och tillbaka på asfalten. Beate ser bekymrad ut, sammanbiten och tyst.
Vi böjer och han visar tydligt att det gör ont i vänster bak. Sådär jobbigt tydligt att vi inte kan börja dem där 60 sekunderna som man vill ha. Jag behöver bara springa ena sträckan när Beate ropar att jag kan skritta tillbaka.
Det isar till i magen på mig och jag befarar det värsta. Hon ber mig istället sadla honom. Knas är snäll som ett lam och tycker att det var ju en super utflykt! Vi sadlar och börjar trava på volten.
Jag sneglar på både Beate och Agneta som nu båda står med huvudet sådär på sne, för vara riktigt säkra på vad dem ser.
Min ridning blir katastrofal och jag känner hur världen rasar för mig. Jag får byta var gång på gång och det känns som jag rider i en evighet.
Tillslut kommer orden jag väntat på " det räcker så, du kan sadla av". Jag klappar min ädla springare på halsen och viskar i hans öra att detta löser sig säkert på något sätt...
Kommentarer
Trackback