Vi åker, Draken är rastlös. På plats så promenerar vi med han lite innan vi får komma in. Det är svinkallt ute. Beate ber mig springa med han på asfalten. Jag gör som jag blir tillsagd. Denna gången är Draken mer samspelt och lydig, inga karatespel och han lyssnar väl.  Beate är tyst, fundersam. Vi börjar honom och jag får springa. Hon ber mig vända lite längre bort än innan. Vi böjer andra benet, det som gjorde ont sist. 

När jag springer mot Beate igen kan jag inte läsa av henne. Hon säger ngt till teres, eller sig själv. Jag uppfattar inte orden. 

Men så kommer dem, de jag inte vågat hoppas på "hade aldrig kunnat hoppas på att han skulle se så här bra ut"! Barnet inkommit hoppar jämfota! Medans jag själv drar lite på smilbanden och säger vad bra.

Beate vill för säkerhetsskull se han på volten med. Jag hinner logera 3-4 varv sedan ska vi gå in.

Vi pratar mycket, om allt och inget. Dock nämner vi inte knät, dressyrsadel. Har fått följa med för att se om den eventuellt kan vara boven till ryggen. Beate känner och klämmer och tittar och vänder. Hon tycker den ligger bra. Inte som ett smäck men det kan bero på musklerna som saknas framtill.

Vi lägger den åt sidan och avvaktar. Det blir dags för draken att få sina sprutor igen. Dem som inte uppskakades så mycket sist. Denna gången lyckas vi helt. Allt kommer dit det ska. 

Ett strikt schemat får följa med hem. Det blanka kvittopappret fylls på sakta men med blyerts, så att det kan suddas ut.

Nu följer 6 veckor av skritt för hand på hårtunderlag i 20 min de två första veckorna och ßedan 30-40 min.

Vi roar oss bäst vi kan på vilodagarna